Blå berg och Sydney

Hejsan!Idag är det måndag, men en minnesdag från första världskriget, om jag förstått det rätt, så alla aussies är ute och super... Det är helt knäppt, alla barer är proppfulla, gatorna tomma. Staden sover, men alla festar, jag förstår ingenting.

Nu har det gått en hel vecka sen Patrik åkte hem och jag har helt kommit över chocken från att bli lämnad ensam. Nu är det plötsligt rätt nice (förlåt pata). I början av veckan stack jag iväg till Blue Mountains, en nationalpark som ligger 1,5 timmar utanför Sydney. Där finns en typ "bergskedja" som mer är branta kullar, och tusentals vandringsleder. Alla jag gick på ledde först ner från berget, sen ner i dalen. Bergen var väl en 500 m höga och stigarna så branta att jag blev helt genomblöt av svett av att klättra upp! Värsta träningspassen typ. Den finaste leden ledde till en höjd i dalen från vilken man hade 360 graders utsikt över alla berg! Det var underbart vackert. På nätterna campade jag i en skogsdunge med en flod där man kunde bada. Det var iskallt på natten och jag kunde knappt sova för jag frös så mycket! Jag drog upp dragkedjan på sovsäcken så långt det bara gick, och snörpte ihop luvan till ett litet hål, och grävde ner huvudet så att jag andades in i sovsäcken för att inte förlora någon värme. Sen låg jag där så stilla att jag fick kramp, det var hemskt. Men annars det var fint att både vandra och bo i skogen.

Sedan åkte jag tillbaks till Sydney på torsdagen och bodde helgen ut hemma hos kusin George. Tursamt nog tajmade jag både en inflyttningsfest och en brakmiddag till påskafton. Det var jättetrevligt och jag hade jättekul! Första festerna på resan, helt sjukt ju. Jag gick även på ett konstgalleri med samtida kinesisk konst som var riktigt bra. White Rabbit hette det, för alla er som kanske kommer hit en dag. Där köpte jag en hoppande plåtkanin som numera är min maskot. Jag tyckte om Sydney, det fanns mycket att göra, och jag får för mig att de har mycket konst och musik att hitta. Konserter och gallerin liksom. Det var i vilket fall kul att vara i en riktig storstad, jag gick tex på den annie leibovitz utställning som jag hade missat på fotografiska. Och så passade jag på att käka mycket thai och dricka konstigt te med gelebollar i, nonom. Och jag köpte nya converse, såna gula som jag alltid velat ha, svinbilligt på köpet! Jag känner mig inte lika mycket som en lantis längre.

Nu är jag på väg upp mot Brisbane, 900km norr om Sydney. Ska stanna i små städer på vägen och hänga några dagar i Byron Bay, som ska vara en liten hippie med fina stränder och sjukt bra surf. Borde kanske testa? Näää... När jag började köra idag så såg jag kajtare på en strand och var tvungen att panikbromsa bara för att springa ner på stranden och kolla vinden. Så kom jag på att jag inte hade någon sele, och traskade sorgset tillbaks. Men snart så, jag har sån abstinens! Jag är taggad för att lära mig tricks nu... Just nu är jag i Newcastle och ska äta middag hos några jag lärde känna via George. Det blir indiskt och jag har köpt konstiga, dyra öler, en som är rökt (?). Jag borde ta med något också, men jag vet inte vad... huh,sånt är så jobbigt. Men trevligt ska det bli iaf!

Blue Mountains


snusmumriken

Lunchrast







Det har blivit höst! Va liksom? Det ska ju vara varmt och sommar när man är på semester...


Ses snart!

Eremit

Som många redan vet så har Patrik åkt hem, han landade på Arlanda för drygt en timme sedan. Som följd av detta har han förlorat en öl, för idag såg jag en red back. Eller, jag tror i alla fall att det var en, den var ju röd på ryggen och så. Kan ha varit en helt ofarlig spindel också, som efterliknar en red back för att verka farlig. Tills jag vet vad det är tänker jag dock anta att det var en svarta änkan, för då får jag ju vara glad att jag sett en åtminstone tills dess. Jag stannar alltså kvar själv tiden som är kvar, vilket känns både läskigt och spännande.

Efter senaste inlägget tog vi oss säkra in till Melbourne via "the Great Ocean Drive". Vi stannade även i Ballarat, en stad med guldfeber. Där fixade vi både lysen och de lås som tidigare gått i baklås, det var även där det började regna, ett regn som inte upphörde förrän åtta dagar senare i Sydney. Melbourne var inget vidare, inte för oss i alla fall. Vi hade inte riktigt tid att utforska staden ordentligt, så efter tre timmar gav vi upp och begav oss mot Phillip Island.

Phillip Island är en ö som hyser den största kolonin av världens minsta pingviner. Jag är inte säker på vad arten heter... men varje kväll kan man se dem paradera upp ur havet, något som Patriks pappa pratat om i flera år och som vi bara var tvungna att se. Parningssäsongen är numera över, så pingvinerna lever ute till havs månader i sträck, men så småningom måste de ta sig in till land för att vila och gro en ny vattentät fjäderdräkt, och det var dessa som vi kom för att se. Vi parkerade oss på en läktare tillsammans med tusen asiater, och inväntade mörkret. Sen såg vi dem, små små, simma i små grupper bland vågorna och sedan springa upp på stranden. Ibland var de för långsamma och då kom en våg och sköljde över dem så att de ramlade och tumlades runt, det var väldigt underhållande. Sen tågade de fram på sina stigar, vaggande från sida till sida, urgulliga och ca 30 cm höga, tills de hittade sina bon. Vi kunde se dem lite här och var, två och två posterade framför ingången. Pingviner är trogna en och samma partner, och när ett sådant par återförenades efter en lång tid ute till havs, så började de sjunga, kela och springa runt. Jättefint, vi tänkte båda på Love och Johanna och kände lite samhörighet med de små rackarna. Vi såg tom en duo som parade sig!

Sedan körde vi vidare upp till Sydney. Patrik och jag hade bara en dag tillsammans där, men vi hann se en hel del; operahuset, harbour bridge, the rocks, och bögiga oxford street. Sen mötte vi upp George, min mammas 27åriga kusin och kajtare, i hans lilla radhus och lagade den sista måltiden: tjengru och ett jättegott rödvin som vi hade köpt på en vingård i Margaret River. Efter middag åkte vi hem till Georges kompis som bodde i värsta centrala våningen med utsikt över oxford street och drack öl. Jag och Patrik blev lite fulla för första gången på hela resan, så himla sjukt. Det var en jättetrevlig kväll och det perfekta avslutet. Klockan fyra samma natt tvingade jag och alarmet upp en ytterst motvillig Patrik. "Jag är vaken, lugn!" sa han minst fyra gånger innan han satte på sig byxorna, hittade plånboken under bilen, och vinkade till sig en taxi. Det var otroligt sorgligt att se honom vandra iväg med sin packning.

Just nu är jag uppe i Blue Mountains och lever som en eremit, typ i alla fall. Jag ska stanna här i ett par dagar innan jag tar mig in till Sydney igen. Här finns en massa fina vandringsleder, och jag tänkte att jag måste chockstarta med lite total ensamhet för att vänja mig vid att vara utan resesällskap. Och att vandra ensam har visat sig vara väldigt häftigt, allt fokus blir på naturen och utsikten, upplevelsen blir intensivare på något sätt.

Jaja, vi hörs snart igen!

Världens längsta raksträcka tillryggalagd

Nu är vi på sydostkusten! Vi har lämnat västkusten bakom oss och bilat 300mil till Adelaide. För att komma hit var vi tvungna att korsa "the Nullarbor" som är en 150mil lång väg genom ingenting, varav 156km är total raksträcka, vägen kröker varken i sidled eller höjdled, det var... enformigt. Vissa slätter var helt trädlösa, bara oändliga vidder av barmark. Det var väldigt vackert!

I Adelaide gick vi på naturmuseum och lärde oss om australiens konstiga djur och om Aborginer. Sen strosade vi genom en jättevacker botanisk trädgård med makalösa träd som låg mitt i centrum! Efter det var vi helt slut! Vi hade ju bara suttit och käkat godis i en bil i fem dagar, och nu tvingades vi röra på det nyinförskaffade fläsket. Det var makabert.

Idag åkte vi upp till Adelaide Hills och besökte Cleland Wildlife Park. Där kelade vi med tjengrus, matade söta musdjur, och fick klappa en koala! Vi såg jättemånga konstiga fåglar, bland annat Emus, strutsliknande saker som nästan åt upp Kristins hand. Dessutom så blev vi attackerade av en "duck from hell". Helt sjukt, ingen av oss har riktigt återhämtat oss från chocken.

På väg ut från stan, ner mot Melbourne blev vi stoppade av en polis med blåljus och allt. Vi lyssnade samtidigt på "Flickan som lekte med elden" på ljudbok och blev supernervösa. "Vad har vi gjort för fel?" tänkte vi och gick med tunga steg ur bilen. Tydligen fungerar inte våra bromsljus, de har liksom hängt sig så det är farligt för oss att köra i mörker. Polisen eskorterade oss därför in till stan där vi skulle få vår dom. Att köra med en vaksam polis i hälarna var tusen gånger värre än uppkörningen. Kom inte ens ihåg hastighetsbegränsningen liksom. Som tur är ser vi ut som barn, så vi fick ingen böter, inget körförbud, ingenting. Vi lovade bara att laga skiten och att inte köra nattetid så länge. Polisen visade oss dessutom en plats där vi kunde sova gratis. Nice!

Sov gott!

Vår sista surfdag, med impact vest under våtdräkten vågade jag hoppa högt och såg ut som stålmannen!

Vi införskaffade proviant för vår roadtrip. Bland annat avocados som aldrig hann mogna och som vi tvingades slänga på gränsen mot sydstaten. Snyft

Plötsligt, ur ingenting, tornade en bergskedja upp framför oss, Stirling Range

Vi besteg dess, och sydkustens, högsta berg, 1100möh


the nullarbor... det var rakt, väldigt rakt

vi var mitt ute i ingenting, långt från allt

ingen mat hade vi heller och tvingades äta grus som pålägg

botaniska trädgården

tjengruviskaren

Jurraz