Som många redan vet så har Patrik åkt hem, han landade på Arlanda för drygt en timme sedan. Som följd av detta har han förlorat en öl, för idag såg jag en red back. Eller, jag tror i alla fall att det var en, den var ju röd på ryggen och så. Kan ha varit en helt ofarlig spindel också, som efterliknar en red back för att verka farlig. Tills jag vet vad det är tänker jag dock anta att det var en svarta änkan, för då får jag ju vara glad att jag sett en åtminstone tills dess. Jag stannar alltså kvar själv tiden som är kvar, vilket känns både läskigt och spännande.
Efter senaste inlägget tog vi oss säkra in till Melbourne via "the Great Ocean Drive". Vi stannade även i Ballarat, en stad med guldfeber. Där fixade vi både lysen och de lås som tidigare gått i baklås, det var även där det började regna, ett regn som inte upphörde förrän åtta dagar senare i Sydney. Melbourne var inget vidare, inte för oss i alla fall. Vi hade inte riktigt tid att utforska staden ordentligt, så efter tre timmar gav vi upp och begav oss mot Phillip Island.
Phillip Island är en ö som hyser den största kolonin av världens minsta pingviner. Jag är inte säker på vad arten heter... men varje kväll kan man se dem paradera upp ur havet, något som Patriks pappa pratat om i flera år och som vi bara var tvungna att se. Parningssäsongen är numera över, så pingvinerna lever ute till havs månader i sträck, men så småningom måste de ta sig in till land för att vila och gro en ny vattentät fjäderdräkt, och det var dessa som vi kom för att se. Vi parkerade oss på en läktare tillsammans med tusen asiater, och inväntade mörkret. Sen såg vi dem, små små, simma i små grupper bland vågorna och sedan springa upp på stranden. Ibland var de för långsamma och då kom en våg och sköljde över dem så att de ramlade och tumlades runt, det var väldigt underhållande. Sen tågade de fram på sina stigar, vaggande från sida till sida, urgulliga och ca 30 cm höga, tills de hittade sina bon. Vi kunde se dem lite här och var, två och två posterade framför ingången. Pingviner är trogna en och samma partner, och när ett sådant par återförenades efter en lång tid ute till havs, så började de sjunga, kela och springa runt. Jättefint, vi tänkte båda på Love och Johanna och kände lite samhörighet med de små rackarna. Vi såg tom en duo som parade sig!
Sedan körde vi vidare upp till Sydney. Patrik och jag hade bara en dag tillsammans där, men vi hann se en hel del; operahuset, harbour bridge, the rocks, och bögiga oxford street. Sen mötte vi upp George, min mammas 27åriga kusin och kajtare, i hans lilla radhus och lagade den sista måltiden: tjengru och ett jättegott rödvin som vi hade köpt på en vingård i Margaret River. Efter middag åkte vi hem till Georges kompis som bodde i värsta centrala våningen med utsikt över oxford street och drack öl. Jag och Patrik blev lite fulla för första gången på hela resan, så himla sjukt. Det var en jättetrevlig kväll och det perfekta avslutet. Klockan fyra samma natt tvingade jag och alarmet upp en ytterst motvillig Patrik. "Jag är vaken, lugn!" sa han minst fyra gånger innan han satte på sig byxorna, hittade plånboken under bilen, och vinkade till sig en taxi. Det var otroligt sorgligt att se honom vandra iväg med sin packning.
Just nu är jag uppe i Blue Mountains och lever som en eremit, typ i alla fall. Jag ska stanna här i ett par dagar innan jag tar mig in till Sydney igen. Här finns en massa fina vandringsleder, och jag tänkte att jag måste chockstarta med lite total ensamhet för att vänja mig vid att vara utan resesällskap. Och att vandra ensam har visat sig vara väldigt häftigt, allt fokus blir på naturen och utsikten, upplevelsen blir intensivare på något sätt.
Jaja, vi hörs snart igen!
