Vår sista tid på västkusten

Hallå därhemma!

Nu njuter vi av våra sista surfdagar på västkusten. Vi är återigen i Augusta där vi surfar på Blackwood River. Efter tre dagars lång väntan kom vindarna till slut och vi har kunnat surfa i snart fem dagar! Tjiho! Jag har precis lärt mig att hoppa, det är stört häftigt. Men jag är sjukt feg, så det tog ett tag innan jag vågade på riktigt. "just whip that kite, and you'll be flying" lätt som en plätt, så flyger du upp fem meter i luften, tio om du är duktigt. Men hur läskigt är inte det när man inte kan landa ordentligt... Det blev några inte så höga om, men desto hårdare magplask innan jag fick grepp om det. Men nu äntligen går det! Inte tio meter, men en liten stund får jag flyga i alla fall.

Patrik är ofta den bästa windsurfaren här på floden och övar på nya tricks. Vi läser i hans tricktionnary varje kväll och drömmer om tripple frontloops. Efter en dags surf står alla (fem stycken plus kajtarkristin) windsurfare på stranden och går igenom alla steg för en frontloop. Det är jättelätt, "you just need balls" säger Andy, en schweizare som är grym på riktigt, och alla håller med. "Tomorrow.." mumlar alla tyst.

Vi har lärt känna en massa andra surfare som hänger här vid flodmynningen. Alla surfar som om varje dag är den sista, och vi har ont i muskler som vi inte ens visste fanns. Bättre än så blir det inte.

Här kommer lite bilder från våra vindlösa dagar

Kittlande träd

Det skulle inte blåsa på några dagar, så vi fick lite tid till att utforska några nationalparker. Det såg ut ungefär såhär...





Kan ni gissa vad det är???

Och det här?


40 m hög hängbro mellan träden. Mysigt.

Det här är roten till "grandma tingling tree". Hon är 480 år gammal, 18 m i omkrets, och har en liten elefantbebis. Lite freudiansk sådär. Det tog ett tag innan vi kunde se den...


Ett 52 m högt tingling tree, som brukade användas som spaningstorn för bushfires. Det var sjukt läskigt att klättra upp! Inga säkerhetsåtgärder, och flera varningsskyltar med undertexten "you might die, but go ahead!" Utsikten var fantastisk.


Oroliga föräldrar, vi klarade det! Efter att vi kom ner, med lite lätt darriga knän, så kom det en familj med hurtiga norrmän, som en efter en klättrade upp. Barnen var mellan 7 och 11 år, och sa "det var så lätt, man har ju gjort det förr..."

Nu sitter vi i Pemberton på ett kristet café som heter Holy Smoke. Bibelcitat på väggarna och en religiös ägare som var supervänlig med en lätt psykopatisk blick.

Cheers!

Bedragna igen

Vi har blivit blåsta av windguru. Prognosen lovar vind i Esperance, men här sitter vi i regnet och inte fan blåser det! Men vi tänkte ta oss ett dopp i alla fall i våra nyinköpta våtdräkter (eller, min är ny och snygg, sitter som en smäck! Patriks är gammal och ful och trasig) bara ingen ser...

Vi tjuvåkte hit på två dagar från Geraldton, 120 mil, lämnade alla våra vindsurfingvänner, för ingenting. Men det är fint här i alla fall. Och inte lika varmt som däruppe. När vinden avtog invaderade flugorna, det var vidrigt. Vi stod inte ut.

Tyvärr är vindprognosen som sagt deprimerande, så vi passar på att ta oss till Damnark, gå "the tree top walk" som är en hängbro-promenad som går med trätopparna. Konstruktionen ska vara sån att den "svajar med vinden" och "ger en känsla av att vara ett med naturen". På vägen dit hinner vi stanna i Albany och fira Patriks nya liv som tjugoåring. Hans riktiga födelsedags spenderades i en varm bil med massa godis. Jag sjöng till och med, det var inte uppskattat... På måndag ska det blåsa i Augusta, 70 mil härifrån, och där är det plattvatten! En bred sandbank skyddar flodmynningen så att även om det blåser storm så är vattnet som en spegel. Vi såg delfiner där senast också, det är ett plus.

Men Esperance är faktiskt vår favoritplats hittills. Bara solen kommer fram så ska vi ta bilder och visa upp! Stränderna är fantastiska, höga klippor som stupar rätt ner i kritvit sand och ett klarblått hav. Och det finns hur många stränder som helst! Den en finare än den andra. Och de är helt folktomma, ingen vågar bada på grund av de höga vågorna och strömmarna. Så vi har stora lekplaster helt för oss själva! Folk vill ju gå ut och surfa när det regnar, men som svensk är man van.

Cheers!

Torrt och varmt i inlandet. Att köra bil är lite som att leka brödrost.

Vår surfstrand i Coronation Beach - Geraldton.

Jag har fortfarande vägrat köpa solglasögon, man får riktiga kisarmuskler efter ett tag!

Vi har det rätt bra ändå..

Gravallvarlig stämning i Geraldton

Hallå där!

Vinden dog i Esperance i fredags, så vi tog vårt pick och pack och körde lite drygt 1200km (!) till Geraldton. Det tog två dagar, och på vägen hann vi besöka wave rock. Lonely Planet utmanade oss "not to strike a surf pose" men vi kunde inte låta bli. Busigt. Ett gäng unga koreaner blev mycket imponerade, de hade nämligen bara testat hopp-poser, och gjorde snart detsamma.

Nu är vi alltså i Geraldton, som ligger ganska mycket i mitten av västkusten. Här är det varmt varmt varmt, men vi kom hit med lågtrycket så det är inte så farligt. Vi har surfat i fyra dagar på Coronation Beach som är helt perfekt! Det ligger ett rev 100m ut som bryter vågorna. Det ger plattvatten nära stranden, och höga, cleana vågor utanför. Och att surfa går jättebra! Jag, Kristin, har avancerat så jävla mycket! I måndags kunde jag komma upp och surfa riktigt bra, och det gick allt bättre att hålla mig upwind. Så jag behövde bara gå typ 200 m walk of shame (dvs vandra på stranden med utrustning upwind tillbaks till startpunkten). Men det var ändå bättre än i torsdags i Esperance där vi körde 2km "drive of shame" istället (Patrik hämtade mig med bilen). Och idag, idag kunde jag köra hur bra som helst! Upwind, downwind, kryssa, vågor, hit och dit, upp och ner, under vatten, över vatten, och bäst av allt, jag har lärt mig att bromsa! Men det börjar bli lite enformigt, så det är nog dags att börja öva på att hoppa.

För Patrik går det också bra. Han har kunnat köra fyra dagar i rad på sin bräda, och han börjar vänja sig vid vindriktningen som är spegelvänd mot den i Brasilien. Hans bräda tar typ in lite vatten, men det torkar under dagen. Det blir ingen bonfire av den än på ett tag. Imorgon blir det att öva på framåt-loopar.

Vi har kommit på ett sätt att kyla öl också, så nu kan vi ta en aftersurf eller två. Det är nice. Mycket nice. En iskall, torr öl i solen, när kroppen är helt mör efter 5 timmars surf. Det slår allt vad after ski, after work eller after beach heter.

Cheers


Som sagt, det är varmt. Medium - High - Very High - Severe - Extreme - Catastrophic. Just nu är den "bara" "Severe".

Surfin'

Det här är i twilight bay i esperance. Tjengrusarna var oskygga och kom ut på stranden. De gillar "solen och den varma sanden". Jag försökte mata dem med gräs... nåja

Patrik dirigerar vågorna och vinden i en "havets symfoni"... magiskt.

Sanden knarrade som snö och var helt hård!

I all härlighet tål att tilläggas att det är fett med flugor i Geraldton (därav handduken på Patriks huvud), man blir nästan arg. Panikattack varje morgon när de ska smaka på maten, på ens mungipor, i näsan, i ögonen.... och båda våra campingstolar är trasiga.. Så nej, det är inte en pall med antenner. Till och med armstöden har ramlat av. Men de var billiga!

Vindar och vågor i Esperance

I lördags var vi inne i Margaret River för att titta på vingårdar och dricka några öl. Men allt var fullbokat, och efter en glass i solen insåg vi att "har finns det ju inget att göra". Så vi sket i våra planer, och begav oss ut på roaden, 70 mil mot esperance. Eftersom vi åkte så sent så var vi tvugna att dela upp etappen på två dagar. Vi övernattade en natt i Denmark (hihi) på en gratiscamping bredvid några mongon. Vi kom dit när det var mörkt, och det fanns få platser kvar, så vi parkerade bakom en husvagn. Då kom ägaren ut och sa "Jasså, här tänkte ni sova så att ni kan kika in till oss hela natten, jaha jaha..." argt. Notera, hans husvagn tog upp tre campingplatser, vi hade inte ställt oss olämpligt, de bor på en gratiscamping, och de hade gardiner dvs ingen insyn.... Sen öppnade hans kärring dörren och blängde argt på oss. Vi fattade ingenting, men lyckades hitta en plats längre upp. Helt mongo.

Nu är vi iaf i Esperance, och här blåser det massor! Vi är jätteglada. Det är mycket vågor, men de är cleana, så det går att surfa mellan dem också. Vi har hittat en sjukt fin öde strand som har rak sideshore och är helt nybörjarvänlig (förutom vågorna) för Kristin! Men Patriks bräda tar in vatten igen, och idag slet vinden den ur Patriks händer när han skulle ta ned den från taket, så det blev ett ytterligare hål. En sorgens dag - det blåste för mycket för att Kristin skulle köra också. Men, som tur är så är Esperance en av västkustens vackraste strandområden! Så vi tog bilen längs "ocean drive" kollade på alla sagolikt vackra stränder, och kom så småningom fram till en rosa sjö! Princessjö.

Nu sitter vi vid en annan liten sjö, dricker te och äter kakor. Mumsmums! Vi har hittat ett ställe där vi kan campa gratis. Det ligger intill en båthamn, vid parkeringen finns en gömd stig man kör in på, som går genom ett buskage och leder in till en glänta. Där kör man in emellan höga träd, sen in genom ett nytt buskage och runt ett hörn, och där kan man parkera bilen helt skyddad av höga, täta buskar. Ingen Ranger lär köra in där, det vore helt sjukt, och bilen syns inte alls från vägen. Det är nice! Men lite läskigt också. Om vi blir påkomna måste vi böta 700 kronor var... segt. Men värt, för vi har redan tjänat in 8oo på att inte bo på camping, det ni!

Vi hörs snart!


Rosa sjö, den var egentligen mer rosa än vad den ser ut!