Soooolen

Idag har jag njutit av vad som troligtvis var min sista soliga dag i Australien. Jag har bara legat på stranden, jag läst böcker i solen och ritat i sanden. Det var mysigt, men nu fryser jag satan för jag försökte maxa den sista solexponeringen som en annan svennebanan. Det går ju inte att komma hem som snöodjuret, och nu är det bara två dagar kvar, brottom brottom! Imorgon tänkte jag smita in på en biograf och se en massa filmer, äta popcorn och dricka vanilla coke (jag är så lättpåverkad av reklam...) för det ska nämligen regna, likaså på måndag men då måste jag ju ändå packa och sörja lite.

Såhär i slutet borde jag passa på att berätta vad jag lärt mig på resan, vilka rädslor jag övervunnit och hur mycket jag växt. För det första har jag kommit över min sandfobi. Innan jag kom hit hatade jag sand, jag hatade stränder, och jag klarade inte av att sova smulor i sängen (därmed kan man fråga sig varför jag hemma i Sverige konsekvent knaprade knäckabröd, inte sittandes på sängkanten, utan liggandes i sängen) och jag såg alltid till att inte ett korn av sand fanns kvar på min kropp efter en dag i solen och de små rackarna fick absolut inte komma in i mitt rum eller ner i min väska, annars blev det jobbigt...

Men nu är jag botat, efter tre månader med sand ÖVERALLT! I väskan, i kameran, i mobilen, i trosorna, i örat, i hårbotten, i necessären, i mina böcker, i plånboken, i skorna, i strumpbyxorna, i näsan, i ögonen, i pennorna, i bilen, under naglarna, i maten (knaster knaster nom nom!) och självklart i HELA sängen, liksom i tyget också. Men det är lugnt, jag gillar sand, struntar till och med att borsta bort den från mackan, man tuggar runt de liksom. Favoriten är vindruvor med lite sandströssel, liksom extra utmaning när det inte bara är kärnor att akta sig för. Sand är naaaaajs! Jag har också kommit på att jag gillar att sola, något jag alltid avskytt. Jag har blivit nya katten Gustav.

Annars är jag exakt samma.

Ses på trädgården på onsdag?

En vecka i bilder

Jag lämnade Sydney med en ny maskot som ersättning för Patrik. Försökte få den att läsa kartan åt mig också, men det gick inge vidare. Det var regnigt och jag kände mig förväntansfull

Att laga mat på en parkering med portabla gasspisar med urtråkiga råvaror var alldeles för trist, så det blev till en början mest jordnötssmörsmackor, som synes... (det är min diskho efter två dagar...

Jag hamnade i urtråkiga städer med dyra fish n' ships, då saknade jag Patrik

Jag kom till slut till Byron Bay och insåg snabbt vilken stämning stan hade... Hela stranden var täckt med fina mönster och spirituella hippies

Och plötsligt drog alla till Nimbin för Mardi Gras festival. Här är det jointrullartävling, kategori "mest konstnärliga"

Och hippebussparad, snart stormade alla gatorna och en av bilarna och knäppa saker började hända...

... för plötsligt hissade man denna jättejoint och började bolla den fram och tillbaka över bollhavet samtidigt som alla körade "change the law"... jag filmade och kunde inte låta bli att skratta, allt var så knäppt. Och så delade de ut skogsbärscigaretter, natural happy high, typ lagligt, men jag vågade inte testa för jag skulle köra bil.

fortfarande nimbin, behöver jag säga mer??? "bringabong" liksom...

Nimbin var helt enkelt för flubbigt, så jag åkte tillbaks till Byron och det är numera här jag bor. Så fort jag ändrade min flight och blev glad hittade jag ett gäng glada vänner.

Vi började hänga och vi klippte alla samma frisyr hos Tony and Guy. En i gänget, en söt belgare, jobbade nämligen där i Sydney. Världens finaste salong var det också, man satt på en stubbe och tvättade håret själv under en isande kran. Kostade oss en öl.

Och en av mina nya bekanta blev så kär i Danny att han köpte honom! Det var fint, han hade typ inga pengar, så jag sålde den fett billigt, men det var det värt för jag tror jag gjorde hans resa, kolla smilet liksom nu när han kör i väg för första gången. (och hellre billigt än inte alls, aight)

Och idag ska jag ta surflektioner, trots attt jag baktalat vågsurfare i tre månader. Men det blåser inte här, so what to do...

Nu får det vara nog!

Jag skrev det här för tre dagar sen, men hann aldrig lägga till bilder så jag har inte kunnat publicera. Jag tror att jag hade lite pms, och att allt därför kändes lite hemskt, för nu mår jag super och har sjukt kul, hänger faktiskt lite skamfullt på billiga, dräggiga backpackerbarer och har rätt kul Har liksom fått två kompisar, ett brittiskt par som är rätt dryga till sättet, och jag trodde att de hatade mig, men vi har kul tillsammans och de ringer hela tiden, så jag tror nog att de visar kärlek lite annorlunda bara. Haha, eller nåt. Nåväl, såhär var det i söndags:

Just nu är jag i Byron Bay, ett harem för backpackers och hippies. Solen skiner, sanden är mjuk, och överallt finns små gulliga ekologiska vegocaféer, och här tänker jag spendera mina sista sju dagar. Tanken var att resa skulle avslutas i Brisbane, 2 timmar norrut, men jag kommer aldrig att komma dit. Jag tar en buss till flyget direkt härifrån, och flyget är ombokat så jag åker om redan sju dagar! TjihooooO!

Jag har rest i två veckor själv nu, och det är förjävla tråkigt (fast nu är det plötsligt kul, hmf, borde kanske inte bokat om, eller så är det just därför jag har kulll man ska aldrig ångra sina beslut har jag iaf kommit fram till). Det hade varit kul om jag åkt hit ensam från början, då hade jag haft en helt annan mentalitet, en helt annan budget, och framförallt så hade jag inte redan sett allt. Varje utsikt är lika fin som den innan, och exakt likadan, städerna är desamma, och fyrtornen inte annorlunda än de otaliga jag redan sett. Jag vill inte se mer, jag har ingen lust (eller riktigt råd) att gå ut och supa med backpackers (har träffat en massa sköna människor, och man ska alltid ses på en bar lite senare...), och jag är inte tillräckligt vegan för att hänga med knäppa hippies som gör yoga i solnedgången. Jag skyller allt på Patrik, för på vår tid på västkusten blev vi skogstroll, vi bodde under stjärnorna och läste böcker till skenet av en oljelampa i mörkret, vi surfade på vågorna och knallade runt i naturen, då vill man inte riktigt bli full i en bar längre... Hellre blir man full runt en lägereld, eller med sköna människor som man träffat ute på vågorna.

Men nu har jag bara sju dagar kvar, och det känns inte helt fel. Dessa ska spenderas på en strand tills min hud blir härligt cancerbrun!

Nu ses vi verkligen snart

(internet på mitt hostel är alldeles för segt... så bilder kommer sen. Misströsta inte kära tusentals läsare som älskar den här bloggen för den är så fantastisk.... vad ska ni göra när jag kommer hem liksom? He... noll kommentarer i fältet liksom, borde gett upp för länge sen kanske ;) )