Nu får det vara nog!

Jag skrev det här för tre dagar sen, men hann aldrig lägga till bilder så jag har inte kunnat publicera. Jag tror att jag hade lite pms, och att allt därför kändes lite hemskt, för nu mår jag super och har sjukt kul, hänger faktiskt lite skamfullt på billiga, dräggiga backpackerbarer och har rätt kul Har liksom fått två kompisar, ett brittiskt par som är rätt dryga till sättet, och jag trodde att de hatade mig, men vi har kul tillsammans och de ringer hela tiden, så jag tror nog att de visar kärlek lite annorlunda bara. Haha, eller nåt. Nåväl, såhär var det i söndags:

Just nu är jag i Byron Bay, ett harem för backpackers och hippies. Solen skiner, sanden är mjuk, och överallt finns små gulliga ekologiska vegocaféer, och här tänker jag spendera mina sista sju dagar. Tanken var att resa skulle avslutas i Brisbane, 2 timmar norrut, men jag kommer aldrig att komma dit. Jag tar en buss till flyget direkt härifrån, och flyget är ombokat så jag åker om redan sju dagar! TjihooooO!

Jag har rest i två veckor själv nu, och det är förjävla tråkigt (fast nu är det plötsligt kul, hmf, borde kanske inte bokat om, eller så är det just därför jag har kulll man ska aldrig ångra sina beslut har jag iaf kommit fram till). Det hade varit kul om jag åkt hit ensam från början, då hade jag haft en helt annan mentalitet, en helt annan budget, och framförallt så hade jag inte redan sett allt. Varje utsikt är lika fin som den innan, och exakt likadan, städerna är desamma, och fyrtornen inte annorlunda än de otaliga jag redan sett. Jag vill inte se mer, jag har ingen lust (eller riktigt råd) att gå ut och supa med backpackers (har träffat en massa sköna människor, och man ska alltid ses på en bar lite senare...), och jag är inte tillräckligt vegan för att hänga med knäppa hippies som gör yoga i solnedgången. Jag skyller allt på Patrik, för på vår tid på västkusten blev vi skogstroll, vi bodde under stjärnorna och läste böcker till skenet av en oljelampa i mörkret, vi surfade på vågorna och knallade runt i naturen, då vill man inte riktigt bli full i en bar längre... Hellre blir man full runt en lägereld, eller med sköna människor som man träffat ute på vågorna.

Men nu har jag bara sju dagar kvar, och det känns inte helt fel. Dessa ska spenderas på en strand tills min hud blir härligt cancerbrun!

Nu ses vi verkligen snart

(internet på mitt hostel är alldeles för segt... så bilder kommer sen. Misströsta inte kära tusentals läsare som älskar den här bloggen för den är så fantastisk.... vad ska ni göra när jag kommer hem liksom? He... noll kommentarer i fältet liksom, borde gett upp för länge sen kanske ;) )