Soooolen

Idag har jag njutit av vad som troligtvis var min sista soliga dag i Australien. Jag har bara legat på stranden, jag läst böcker i solen och ritat i sanden. Det var mysigt, men nu fryser jag satan för jag försökte maxa den sista solexponeringen som en annan svennebanan. Det går ju inte att komma hem som snöodjuret, och nu är det bara två dagar kvar, brottom brottom! Imorgon tänkte jag smita in på en biograf och se en massa filmer, äta popcorn och dricka vanilla coke (jag är så lättpåverkad av reklam...) för det ska nämligen regna, likaså på måndag men då måste jag ju ändå packa och sörja lite.

Såhär i slutet borde jag passa på att berätta vad jag lärt mig på resan, vilka rädslor jag övervunnit och hur mycket jag växt. För det första har jag kommit över min sandfobi. Innan jag kom hit hatade jag sand, jag hatade stränder, och jag klarade inte av att sova smulor i sängen (därmed kan man fråga sig varför jag hemma i Sverige konsekvent knaprade knäckabröd, inte sittandes på sängkanten, utan liggandes i sängen) och jag såg alltid till att inte ett korn av sand fanns kvar på min kropp efter en dag i solen och de små rackarna fick absolut inte komma in i mitt rum eller ner i min väska, annars blev det jobbigt...

Men nu är jag botat, efter tre månader med sand ÖVERALLT! I väskan, i kameran, i mobilen, i trosorna, i örat, i hårbotten, i necessären, i mina böcker, i plånboken, i skorna, i strumpbyxorna, i näsan, i ögonen, i pennorna, i bilen, under naglarna, i maten (knaster knaster nom nom!) och självklart i HELA sängen, liksom i tyget också. Men det är lugnt, jag gillar sand, struntar till och med att borsta bort den från mackan, man tuggar runt de liksom. Favoriten är vindruvor med lite sandströssel, liksom extra utmaning när det inte bara är kärnor att akta sig för. Sand är naaaaajs! Jag har också kommit på att jag gillar att sola, något jag alltid avskytt. Jag har blivit nya katten Gustav.

Annars är jag exakt samma.

Ses på trädgården på onsdag?